Om det finns ett slut
Jag är så trött på tröttheten. Trött på att hela tiden vara trött.
-
Den här dagen började inte bra. Nu är jag helt utmattad som följd.
Orkar inte skriva mer än så.
Tankar, som jag inte vågar tro på
Har inte skrivit på några dagar nu, det har helt enkelt inte gått, har mått för dåligt för det. Helgerna blir så jobbiga. Jag är ensam och tankarna drar igång, ältandet drar igång, ångesten stärks. Och så rullar det på. Jag är rädd för att det ska förbli såhär... :'(
Igår hade jag ett jobbigt, med nödvändigt samtal med min terapeut, mitt största stöd! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Önskar att någon i min omgivning skulle bry sig lika mycket som hon.
-
Idag har jag dock varit på lite bättre humör. Jag sov uselt inatt, helt otroligt dåligt. Det trots att jag tar tablett varje kväll för det. Men det kan bli så ibland, om det det tar för lång tid jag lägger mig efter svald tablett - blir effekten nästan den motsatta, eller jag är fortfarande trött, men tankarna springer så fort att det inte går att somna. Jag ska inte göra samma misstag ikväll.
Anledningen till det något bättre humöret idag var attt vågen visade ny lägsta vikt. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt, men övervägande bra faktiskt. Det bevisar att jag har mycket att jobba med, och att jag trasslat in mig i det här ordentligt. Hur kunde det bli så här? Ältandet kommer smygande. Jag måste nog börja lägga förnekandet åt sidan, inse att jag har en ätstörning. Har jag verkligen det? Om jag någon gång ska bli bättre i mitt mående, i min depression, om jag någon gång ska kunna 'bara vara' utan ångest eller negativa tankar, om jag någon gång ska få må bra, måste jag börja behandla mig själv bättre. Se att jag är värd det.
Jag är också värd någonting.
Det är bara så svårt... Idag har jag iallafall lovat mitt stöd att undvika att spy den här veckan, och äta lunch varje dag, utöver frukost och kvällsmat. Tre mål mat om dagen. Jag måste ju börja någonstans - undvika att dras med ännu djupare i den här nedåtgående spiralen - vända på det, för "det går inte längre".
(Det värsta är att jag tror inte ens på det här själv... Och då är ju meningen med att försöka obefintlig?)
Förlåt för att jag är så negativ.
Tack för söta kommentarer, det värmer <3
Igår hade jag ett jobbigt, med nödvändigt samtal med min terapeut, mitt största stöd! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Önskar att någon i min omgivning skulle bry sig lika mycket som hon.
-
Idag har jag dock varit på lite bättre humör. Jag sov uselt inatt, helt otroligt dåligt. Det trots att jag tar tablett varje kväll för det. Men det kan bli så ibland, om det det tar för lång tid jag lägger mig efter svald tablett - blir effekten nästan den motsatta, eller jag är fortfarande trött, men tankarna springer så fort att det inte går att somna. Jag ska inte göra samma misstag ikväll.
Anledningen till det något bättre humöret idag var attt vågen visade ny lägsta vikt. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt, men övervägande bra faktiskt. Det bevisar att jag har mycket att jobba med, och att jag trasslat in mig i det här ordentligt. Hur kunde det bli så här? Ältandet kommer smygande. Jag måste nog börja lägga förnekandet åt sidan, inse att jag har en ätstörning. Har jag verkligen det? Om jag någon gång ska bli bättre i mitt mående, i min depression, om jag någon gång ska kunna 'bara vara' utan ångest eller negativa tankar, om jag någon gång ska få må bra, måste jag börja behandla mig själv bättre. Se att jag är värd det.
Jag är också värd någonting.
Det är bara så svårt... Idag har jag iallafall lovat mitt stöd att undvika att spy den här veckan, och äta lunch varje dag, utöver frukost och kvällsmat. Tre mål mat om dagen. Jag måste ju börja någonstans - undvika att dras med ännu djupare i den här nedåtgående spiralen - vända på det, för "det går inte längre".
(Det värsta är att jag tror inte ens på det här själv... Och då är ju meningen med att försöka obefintlig?)
Förlåt för att jag är så negativ.
Tack för söta kommentarer, det värmer <3
Orkar inte
Jag saknar mig själv, saknar, saknar, saknar. Jag saknar hur jag såg ut, jag saknar hur jag var, hur det såg ut runtomkring mig. Jag förstår inte hur det har blivit såhär, ältar det, och tränger undan. Jag tror inte att kommer tillbaka dit, jag ser det inte, jag har inget hopp. Blir så ledsen, jag har förstört mig själv, och inte har jag varit snäll mot min mage idag heller... Vill bara sova, försvinna bort. Vila, somna in. Lämna.
Ett bättre försök och illamående
Än så länge har dagen varit ok. Sitter och dricker grönt te, och börjar på illa. Jag kan göra det när jag dricker grönt te av någon anledning. Oftast när jag inte har så mycket i magen.
-
Igår var en mindre bra dag. Jag satt på biblioteket, men klarade inte av att sitta kvar så länge som jag önskat. Ett våg av illamående drog över mig, som kulminerade. Jag kände mig så otroligt matt och svag. Jag har insett hur mycket muskler jag tappat och hur svag jag är i kroppen. Det gör mig ledsen, jag som brukade vara så stark. Det skapar en sorts panik inom mig. Vad har jag gjort mot mig själv egentligen? Varför? Kommer jag någonsin tillbaka? Efter ett telefonsamtal med min terapeut insåg jag att jag behövde äta. Jag behöver förändra mitt beteende. Jag lagade mat - hemma på spisen - vilken inte blivit använd på bra länge. Jag värmde egentligen bara grönsaksgryta som jag fått med hemifrån föräldrarna, men jag gjorde råris till! 0,5 dl, vilket motsvarar en portion på paketet. Lade upp nästan allt på tallriken, tillsammans med rucola och groddar. Det såg riktigt fint ut. Och riktigt mycket. Det var konstigt, att äta hemma. Jag märkte hur jag undvek att få ris på gaffeln, så jag avslutade med att ta två stora 'slevar' med ris. Jag blev mätt, och som vanligt när jag blir mätt kändes det inte bra. Det lockade att gå och spy, men vad vore meningen med det? Jag kämpade emot. Trots att maten praktiskt taget var på väg upp av sig själv. Det i kombination med illamående var som bäddat för ett besök på toaletten. För att bli av med tankarna tog jag en promenad. En form av kompensering även det, men en mer hälsosam komensering än kräkning - och dessutom är promenader även terapi för mig. Det var en renodlad promenad, i lagomt tempo, och inte en powerwalk som det annars alltid blir när jag är ute och går, ett annat tvång ätstörningen givit som komplikation.
Det kändes bättre efteråt, och ångesten försvann faktiskt. Illamåendet höll i sig, men avtog något.
Jag undrar faktiskt hur min mage mår egentligen, med tanke på hur jag behandlar den. Jag ska försöka vara snällare mot min mage, och mot mig själv. Avleda destruktiva tankar. Göra det bästa av varje situation.
-
Igår var en mindre bra dag. Jag satt på biblioteket, men klarade inte av att sitta kvar så länge som jag önskat. Ett våg av illamående drog över mig, som kulminerade. Jag kände mig så otroligt matt och svag. Jag har insett hur mycket muskler jag tappat och hur svag jag är i kroppen. Det gör mig ledsen, jag som brukade vara så stark. Det skapar en sorts panik inom mig. Vad har jag gjort mot mig själv egentligen? Varför? Kommer jag någonsin tillbaka? Efter ett telefonsamtal med min terapeut insåg jag att jag behövde äta. Jag behöver förändra mitt beteende. Jag lagade mat - hemma på spisen - vilken inte blivit använd på bra länge. Jag värmde egentligen bara grönsaksgryta som jag fått med hemifrån föräldrarna, men jag gjorde råris till! 0,5 dl, vilket motsvarar en portion på paketet. Lade upp nästan allt på tallriken, tillsammans med rucola och groddar. Det såg riktigt fint ut. Och riktigt mycket. Det var konstigt, att äta hemma. Jag märkte hur jag undvek att få ris på gaffeln, så jag avslutade med att ta två stora 'slevar' med ris. Jag blev mätt, och som vanligt när jag blir mätt kändes det inte bra. Det lockade att gå och spy, men vad vore meningen med det? Jag kämpade emot. Trots att maten praktiskt taget var på väg upp av sig själv. Det i kombination med illamående var som bäddat för ett besök på toaletten. För att bli av med tankarna tog jag en promenad. En form av kompensering även det, men en mer hälsosam komensering än kräkning - och dessutom är promenader även terapi för mig. Det var en renodlad promenad, i lagomt tempo, och inte en powerwalk som det annars alltid blir när jag är ute och går, ett annat tvång ätstörningen givit som komplikation.
Det kändes bättre efteråt, och ångesten försvann faktiskt. Illamåendet höll i sig, men avtog något.
Jag undrar faktiskt hur min mage mår egentligen, med tanke på hur jag behandlar den. Jag ska försöka vara snällare mot min mage, och mot mig själv. Avleda destruktiva tankar. Göra det bästa av varje situation.
Låt det få kännas okej
Har fått städat och donat ikväll. Har bäddat rent i sängen. Det ser mjukt ut. Är iklädd en gosig pyamas. Låt mig bara få sova nu. Jag är så trött. Låt mig få blunda och somna. Låt det få kännas okej imorgon.
Känslor, saknar, ältar, allt på en gång
Jag vill resa långt bort, långt härifrån.
Vill inte vara fast i det här mörka.
Jag vill att allt ska bli bra.
Jag vill att någon håller om mig.
Jag vill inte må såhär mer.
Vill att allt ska bli som förut.
Så som det en gång var. Men framförallt, jag vill ha tillbaka mig själv.
Vill inte vara fast i det här mörka.
Jag vill att allt ska bli bra.
Jag vill att någon håller om mig.
Jag vill inte må såhär mer.
Vill att allt ska bli som förut.
Så som det en gång var. Men framförallt, jag vill ha tillbaka mig själv.
Ett dåligt försök
Jag gjorde ett (litet) försök att övervinna tröttheten.
Frågade syster om vi skulle ses över en kopp kaffe i stan. Hon ville äta, så då tänkte jag att jag kunde ge det ett försök jag också. Det var dags enligt klockan. Väl där beställer syster spagetti och köttfärssås. Jag valde sallad. I barnportsionsform.
- "Okej så du vill inte ha tre valfria tillbehör?"
- "Nej tack, bara sallad och kyckling".
- "Vilken dressing vill du ha?"
- "Jag tar utan tack".
- "I barnportion ingår en festis, vilken smak vill du ha?"
- "Jag dricker bara vatten tack".
Kände mig ganska dum. De måste tyckt att jag var dum i huvudet. Stor idé att äta ute om man ändå väljer bort allt? Dessutom åt jag bara hälften av kycklingen (men hon öste på som bara den!). Väl spenderade pengar med andra ord. Bra Felicia, bra.
...
Sitter återigen och försöker komma igång med plugget idag, men det är knappt någon idé :( Om en dryg timma måste jag cykla till jobbet. Deppig dag idag... Känner mig, v ä r d e-lös.
Frågade syster om vi skulle ses över en kopp kaffe i stan. Hon ville äta, så då tänkte jag att jag kunde ge det ett försök jag också. Det var dags enligt klockan. Väl där beställer syster spagetti och köttfärssås. Jag valde sallad. I barnportsionsform.
- "Okej så du vill inte ha tre valfria tillbehör?"
- "Nej tack, bara sallad och kyckling".
- "Vilken dressing vill du ha?"
- "Jag tar utan tack".
- "I barnportion ingår en festis, vilken smak vill du ha?"
- "Jag dricker bara vatten tack".
Kände mig ganska dum. De måste tyckt att jag var dum i huvudet. Stor idé att äta ute om man ändå väljer bort allt? Dessutom åt jag bara hälften av kycklingen (men hon öste på som bara den!). Väl spenderade pengar med andra ord. Bra Felicia, bra.
...
Sitter återigen och försöker komma igång med plugget idag, men det är knappt någon idé :( Om en dryg timma måste jag cykla till jobbet. Deppig dag idag... Känner mig, v ä r d e-lös.
Utmattad, uttröttad, utarbetad
Idag har jag väldigt mycket fysiska symtom.
-
Jag har en sådan förlamande trötthet i kroppen. Minsta lilla rörelse och det svartnar för ögonen. Hjärtat slår oregelbundet och jag är yr. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för att bli av med den. Vill bara sova.
Skriver mer sen, orkar inte nu.
Om dagen
Jag var otroligt trött och ledsen på morgonen. Redan när jag vaknade var jag helt utmattad, och då förstod jag inte riktigt varför. Jag har ätit bättre tycker jag, och jag har inte spytt lika frekvent, men det är andra saker som tagit nästan all min energi.
-
Jag lever på bristningsgränsen, och jag har gjort det länge. Idag kändes det som att jag inte skulle orka mer, jag ville bara ge upp. Jag såg inte i vilken ände jag skulle börja.
Det handlar mycket om uppsatsen jag ska skriva nu. Vi måste skriva två och två, och jag har oerört svårt att skriva med någon annan just nu, jag är så sårbar, så skör för minsta lilla. Det har känts som att den jag skriver med har valt mig av den anledningen att hon kan glida igenom det här lätt, och jag är hennes biljett på vägen. Det har visat sig vara jobbigare än jag trodde. Det blir tungt för mig. Jag tar allt ansvar. Det är på mina initiativ vi skriver, det är jag som utformar det vi skriver, det är jag som söker artiklar, det är jag som gör allt arbete.
Jag retar mig väldigt mycket på det här, och det tar onödig energi. Jag vet inte vad jag ska göra...
-
Det har gått ut över maten idag. Åtminstonde något jag kan kontrollera. Det blev frukost som vanligt: yoghurt och flingor. Sedan åt jag ingenting förrän på kvällen då jag åt morotsbröd med smör, kalkon, sallad och paprika, samt att jag provade göra hallonkvarg. Jag spydde (bara lite) och nu har jag ont i magen. Jag ska skriva tills jag blir så trött att jag stuper i säng, för jag kommer inte kunna somna ännu. Älta, älta, ä l t a.
Hoppas på en bättre dag imorgon.
-
Jag lever på bristningsgränsen, och jag har gjort det länge. Idag kändes det som att jag inte skulle orka mer, jag ville bara ge upp. Jag såg inte i vilken ände jag skulle börja.
Det handlar mycket om uppsatsen jag ska skriva nu. Vi måste skriva två och två, och jag har oerört svårt att skriva med någon annan just nu, jag är så sårbar, så skör för minsta lilla. Det har känts som att den jag skriver med har valt mig av den anledningen att hon kan glida igenom det här lätt, och jag är hennes biljett på vägen. Det har visat sig vara jobbigare än jag trodde. Det blir tungt för mig. Jag tar allt ansvar. Det är på mina initiativ vi skriver, det är jag som utformar det vi skriver, det är jag som söker artiklar, det är jag som gör allt arbete.
Jag retar mig väldigt mycket på det här, och det tar onödig energi. Jag vet inte vad jag ska göra...
-
Det har gått ut över maten idag. Åtminstonde något jag kan kontrollera. Det blev frukost som vanligt: yoghurt och flingor. Sedan åt jag ingenting förrän på kvällen då jag åt morotsbröd med smör, kalkon, sallad och paprika, samt att jag provade göra hallonkvarg. Jag spydde (bara lite) och nu har jag ont i magen. Jag ska skriva tills jag blir så trött att jag stuper i säng, för jag kommer inte kunna somna ännu. Älta, älta, ä l t a.
Hoppas på en bättre dag imorgon.
aldrig,
Den här dagen började inte bra. Jag o r k a r inte...
Tisdag
Jag ska inte säga så mycket om dagen. Det har varit lite körigt med uppsatsskrivandet. Det tar energi - som är en bristvara - men jag kunde avleda min frustration på städning när jag kom hem. Tur, för det såg förjävligt ut!!
-
Maten idag har gått ok. Frukost, lunch: osötat fullkornsbröd med kalkon, keso, groddar, rucola och tomat (mums!) och detsamma till kvällsmat. Har även druckit totalt 1,75 dl proviva för magens skull. Stolt :)
Godnatt alla söta.
Ta hand om er.
-
Maten idag har gått ok. Frukost, lunch: osötat fullkornsbröd med kalkon, keso, groddar, rucola och tomat (mums!) och detsamma till kvällsmat. Har även druckit totalt 1,75 dl proviva för magens skull. Stolt :)
Godnatt alla söta.
Ta hand om er.
Hoppfull
Jag känner mig faktiskt hoppfull nu. Fin känsla.
-
Jag har precis kommit hem igen från samtal hos min terapeut. Ett bra samtal.
Det är som att jag kommit till en insikt - hur jag inte kan ha det såhär. Det är verkligen inte värt det. Svält, kompensation för allt man äter, ångest. Det är inte värt det - så varför straffa sig själv?
-
Jag insåg det igår när jag var hemma hos min familj. Efter maten (jag åt vegetariskt och grönsaker...) tittade vi i min och mina systrars gamla BVC-journaler. Där mamma fortsatt och fyllt i längd och vikt på oss varje halvår ungefär fram tills vi växt färdigt. Det kom upp för mig att sist jag vägde såhär lite var jag 16 år. Jag är idag 22. Sist jag vägde såhär lite var jag 4 cm kortare. Och då hade jag komplex för hur smal jag var.
-
Jag minns högstadietiden. Mitt BMI låg på 16, helt naturligt för mig. Men jag tyckte inte om det. Jag åt praktiskt taget grädde för att försöka gå upp i vikt. Jag kunde inte hitta jeans. När jag köpte jeans passade de mig inte förrän senare i gymnasiet, när mitt BMI nått 18-19. Jag var fortfarande smal, men jag var inte spinkig.
Jag såg bilder igår från en sommar när jag var 17 år. Jag var så fin då - jag var skitsnygg! Kroppen tog form, jag såg inte ut att blåsa omkull på handbollsplanen - jag var stark. Jag vägde mer då än vad jag väger nu, men jag var fortfarande 1 cm kortare än idag, dvs. jag hade där ett högre BMI.
-
Jag tänkte ganska mycket på det här igårkväll. Det BMI jag har nu motsvarar det BMI jag hade när jag var 15 år. Det känns sjukt - eftersom jag var så smal då - och inte ser att jag är så smal nu. Skillnaden är att då var jag frisk, och nu är jag sjuk. Jag måste inse att jag är sjuk. Inte förneka det. Jag är sjuk, men jag ska inte bli sjukare.
Jag ska vända det här nu!
SNÄLLA, kom ihåg det här:
Vad det än må vara som man varit utsatt för - det är inte värt det!
Låt det inte gå så långt så att du drabbas av en ätstörning.
-
Jag har precis kommit hem igen från samtal hos min terapeut. Ett bra samtal.
Det är som att jag kommit till en insikt - hur jag inte kan ha det såhär. Det är verkligen inte värt det. Svält, kompensation för allt man äter, ångest. Det är inte värt det - så varför straffa sig själv?
-
Jag insåg det igår när jag var hemma hos min familj. Efter maten (jag åt vegetariskt och grönsaker...) tittade vi i min och mina systrars gamla BVC-journaler. Där mamma fortsatt och fyllt i längd och vikt på oss varje halvår ungefär fram tills vi växt färdigt. Det kom upp för mig att sist jag vägde såhär lite var jag 16 år. Jag är idag 22. Sist jag vägde såhär lite var jag 4 cm kortare. Och då hade jag komplex för hur smal jag var.
-
Jag minns högstadietiden. Mitt BMI låg på 16, helt naturligt för mig. Men jag tyckte inte om det. Jag åt praktiskt taget grädde för att försöka gå upp i vikt. Jag kunde inte hitta jeans. När jag köpte jeans passade de mig inte förrän senare i gymnasiet, när mitt BMI nått 18-19. Jag var fortfarande smal, men jag var inte spinkig.
Jag såg bilder igår från en sommar när jag var 17 år. Jag var så fin då - jag var skitsnygg! Kroppen tog form, jag såg inte ut att blåsa omkull på handbollsplanen - jag var stark. Jag vägde mer då än vad jag väger nu, men jag var fortfarande 1 cm kortare än idag, dvs. jag hade där ett högre BMI.
-
Jag tänkte ganska mycket på det här igårkväll. Det BMI jag har nu motsvarar det BMI jag hade när jag var 15 år. Det känns sjukt - eftersom jag var så smal då - och inte ser att jag är så smal nu. Skillnaden är att då var jag frisk, och nu är jag sjuk. Jag måste inse att jag är sjuk. Inte förneka det. Jag är sjuk, men jag ska inte bli sjukare.
Jag ska vända det här nu!
SNÄLLA, kom ihåg det här:
Vad det än må vara som man varit utsatt för - det är inte värt det!
Låt det inte gå så långt så att du drabbas av en ätstörning.
Låt oss fortsätta med att låtsas som ingenting
Försöker ignorera min trötthet idag.
-
Städar lägenheten, vilket inte gjordes förra helgen, och har inte funnits möjlighet till ork för det under veckan... Det ser ut som skit och gör mig arg. Jag ska göra ett avbryt nu för en powerwalk. Minst 60 minuter, gärna 90, men måste komma igång med uppsatsen också.
-
Åh, jag är så arg på mig själv idag! Självhat. 
- Om jag skulle sätta känslorna i likhet med en bild.
Asplöv
Idag har jag frusit som en liten hund. I tre lager på överkroppen. Jag ser mig omkring i föreläsningssalen och de flesta andra sitter med ett lager och verkar inte frysa.
När jag kom hem tog jag en lång, varm dusch, så jag blev helt röd på mage och fotrygg. Jag har dessutom bäljt i mig te för att återfå normal kroppstemperatur.
-
Jag rekommenderar inte att börja dagen med att spy upp frukosten. Kan ha bidragit till frusenheten.
Efter det har jag dock ätit två mål, och behållt två mål.
Jag hade inte behövt äta nu på kvällen, men tog en halv fralla ändå.
-
En abnorm trötthet kom ikapp mig när jag kom hem. Jag ser posten på golvet innanför dörren, men neglekterar den, måste samla kraft och gå förbi några gånger under kvällen för att kunna plocka upp den. Jag orkar inte ta tag i någonting - men det är lika ansträngande låta bli. Det är en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska bryta den.
