Ett steg bakåt, ett steg framåt
Det känns som att jag hela tiden bara står still.
Varje gång jag gör något dåligt kompenserar jag det med att göra något bra,
och varje gång jag gör något bra betalar jag tillbaka med att göra något dåligt.
Hela tiden den här väl uträknande - balanserade destruktiviteten som gör att jag inte kommer någon vart.
Om jag spyr, försöker jag i nästa mål eller nästa dag vara snällare mot min mage.
Om jag äter, är jag på språng hela dagen(-ar) och tillåter inte kroppen att bygga upp energiförrådet.
-
Dagen kan ses som exempel: Jag hade inte spytt på sex dagar, vilket är ovanligt. Intervallen brukar komma tätare. Men jag var rädd, och var tvungen att bevisa för mitt stöd att jag klarar att vända det själv. Jag visste inners inne, jag hade redan bestämt mig, att det inte skulle få gå längre än en vecka. Så jag spydde idag. Jag valde målet som är lättast. Yoghurten. Direkt på morgonen så var det gjort. Jag ville inte. Jag stod i badrummet och kände hur jag inte ville, men bara några gånger till, sen ska jag sluta. Jag kände mig tvingad. Jag vet att jag styr över det själv. "Det är du som bestämmer nu". Jag vet.
Jag vet det så väl.
Jag vet bara inte hur jag ska sluta.
Rädslan över vad som händer om jag slutar är större än rädslan av vad som händer om jag inte slutar...
Vad dumt, vad himla urdumt. Det säger en hel del egentligen, och det gör mig ledsen.
-
Nej. Jag har inte tid att bli ledsen nu.
Råplugg hela veckan - är lika med - möjligheten att tränga undan. Igen och igen och igen.
Varje gång jag gör något dåligt kompenserar jag det med att göra något bra,
och varje gång jag gör något bra betalar jag tillbaka med att göra något dåligt.
Hela tiden den här väl uträknande - balanserade destruktiviteten som gör att jag inte kommer någon vart.
Om jag spyr, försöker jag i nästa mål eller nästa dag vara snällare mot min mage.
Om jag äter, är jag på språng hela dagen(-ar) och tillåter inte kroppen att bygga upp energiförrådet.
-
Dagen kan ses som exempel: Jag hade inte spytt på sex dagar, vilket är ovanligt. Intervallen brukar komma tätare. Men jag var rädd, och var tvungen att bevisa för mitt stöd att jag klarar att vända det själv. Jag visste inners inne, jag hade redan bestämt mig, att det inte skulle få gå längre än en vecka. Så jag spydde idag. Jag valde målet som är lättast. Yoghurten. Direkt på morgonen så var det gjort. Jag ville inte. Jag stod i badrummet och kände hur jag inte ville, men bara några gånger till, sen ska jag sluta. Jag kände mig tvingad. Jag vet att jag styr över det själv. "Det är du som bestämmer nu". Jag vet.
Jag vet det så väl.
Jag vet bara inte hur jag ska sluta.
Rädslan över vad som händer om jag slutar är större än rädslan av vad som händer om jag inte slutar...
Vad dumt, vad himla urdumt. Det säger en hel del egentligen, och det gör mig ledsen.
-
Nej. Jag har inte tid att bli ledsen nu.
Råplugg hela veckan - är lika med - möjligheten att tränga undan. Igen och igen och igen.
Tankar, som jag inte vågar tro på
Har inte skrivit på några dagar nu, det har helt enkelt inte gått, har mått för dåligt för det. Helgerna blir så jobbiga. Jag är ensam och tankarna drar igång, ältandet drar igång, ångesten stärks. Och så rullar det på. Jag är rädd för att det ska förbli såhär... :'(
Igår hade jag ett jobbigt, med nödvändigt samtal med min terapeut, mitt största stöd! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Önskar att någon i min omgivning skulle bry sig lika mycket som hon.
-
Idag har jag dock varit på lite bättre humör. Jag sov uselt inatt, helt otroligt dåligt. Det trots att jag tar tablett varje kväll för det. Men det kan bli så ibland, om det det tar för lång tid jag lägger mig efter svald tablett - blir effekten nästan den motsatta, eller jag är fortfarande trött, men tankarna springer så fort att det inte går att somna. Jag ska inte göra samma misstag ikväll.
Anledningen till det något bättre humöret idag var attt vågen visade ny lägsta vikt. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt, men övervägande bra faktiskt. Det bevisar att jag har mycket att jobba med, och att jag trasslat in mig i det här ordentligt. Hur kunde det bli så här? Ältandet kommer smygande. Jag måste nog börja lägga förnekandet åt sidan, inse att jag har en ätstörning. Har jag verkligen det? Om jag någon gång ska bli bättre i mitt mående, i min depression, om jag någon gång ska kunna 'bara vara' utan ångest eller negativa tankar, om jag någon gång ska få må bra, måste jag börja behandla mig själv bättre. Se att jag är värd det.
Jag är också värd någonting.
Det är bara så svårt... Idag har jag iallafall lovat mitt stöd att undvika att spy den här veckan, och äta lunch varje dag, utöver frukost och kvällsmat. Tre mål mat om dagen. Jag måste ju börja någonstans - undvika att dras med ännu djupare i den här nedåtgående spiralen - vända på det, för "det går inte längre".
(Det värsta är att jag tror inte ens på det här själv... Och då är ju meningen med att försöka obefintlig?)
Förlåt för att jag är så negativ.
Tack för söta kommentarer, det värmer <3
Igår hade jag ett jobbigt, med nödvändigt samtal med min terapeut, mitt största stöd! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Önskar att någon i min omgivning skulle bry sig lika mycket som hon.
-
Idag har jag dock varit på lite bättre humör. Jag sov uselt inatt, helt otroligt dåligt. Det trots att jag tar tablett varje kväll för det. Men det kan bli så ibland, om det det tar för lång tid jag lägger mig efter svald tablett - blir effekten nästan den motsatta, eller jag är fortfarande trött, men tankarna springer så fort att det inte går att somna. Jag ska inte göra samma misstag ikväll.
Anledningen till det något bättre humöret idag var attt vågen visade ny lägsta vikt. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt, men övervägande bra faktiskt. Det bevisar att jag har mycket att jobba med, och att jag trasslat in mig i det här ordentligt. Hur kunde det bli så här? Ältandet kommer smygande. Jag måste nog börja lägga förnekandet åt sidan, inse att jag har en ätstörning. Har jag verkligen det? Om jag någon gång ska bli bättre i mitt mående, i min depression, om jag någon gång ska kunna 'bara vara' utan ångest eller negativa tankar, om jag någon gång ska få må bra, måste jag börja behandla mig själv bättre. Se att jag är värd det.
Jag är också värd någonting.
Det är bara så svårt... Idag har jag iallafall lovat mitt stöd att undvika att spy den här veckan, och äta lunch varje dag, utöver frukost och kvällsmat. Tre mål mat om dagen. Jag måste ju börja någonstans - undvika att dras med ännu djupare i den här nedåtgående spiralen - vända på det, för "det går inte längre".
(Det värsta är att jag tror inte ens på det här själv... Och då är ju meningen med att försöka obefintlig?)
Förlåt för att jag är så negativ.
Tack för söta kommentarer, det värmer <3
Helgen
Jag mår oftast inte så bra på helgerna. Det blir jobbigt med ensamheten. Meningslöst. Har jag ingen tenta framför mig, samt om jag inte jobbar, så händer inte så mycket. Jag sover länge, blir besviken om jag vaknar innan tolv. Jag promenerar medan det är ljust om jag hinner (och orkar). Städar om jag orkar. Äter helst inte, alternativ äter och spyr om det gått "för många dagar" sedan sist jag spydde.
-
Det är inget liv. Jag är så trött på det, jag vill inte mer.
Jag straffar mig med maten, det är det jag gör. Jag bedövar det jag inte vill kännas vid. Jag hindrar mig själv från att leva.
Kloka ord
Jag ska inte skriva om hur jag bröt ihop i söndags, och hur jag trängde bort det igen. Jag ska inte skriva om hur jag inte kan äta frukost utan att gå en timme först eller om hur jag tvångstränar varje dag. Inte heller om min ensamhet. Idag tänker jag ge er några kloka ord från min förebild, mitt stöd:
Skapa dig inte ett problem som du inte behöver ha.
-
Definitivt något värt att tänka på. Stanna upp, se över er situation och ställ er frågan: Varför gör jag det här?
Finns det en annan väg att gå? Det finns det. Det gäller bara att hitta den vägen.
Harmoni i kropp och psyke
Idag har varit en ganska bra dag. Det är inte ofta jag får skriva så, men det har varit skönt, och välbehövligt.
-
Powerwalk en timme innan frukost, precis som jag vill. Besök hos sjukgymnast följt av några ärenden på stan. Efter det packade jag en väska och gick till en gräsplätt, lade mig på en filt och läste i en bok i över en timme. Det var första gången den här sommaren jag låg i solen och tillät mig att vara ledig.
Det här tänkte jag då:
Jag vill bli hälsosam. Jag vill bli en hälsoguru, en gudinna av välmående. Jag vill bli näringsexpert. Jag vill inte bara veta hur många kalorier jag ger min kropp, jag vill veta varenda gram fett, varendra gram protein, och kolhydrat. Jag vill leva i symbios till min själ. Välbefinnande. Må bra utifrån och in. Leva i dagen. Jag vill ägna mig åt yoga och pilates. Andas. Bara vara fri.
-
Det tog en veckas ledighet att nå dit, och jag har faktiskt tyckt det har varit skönt att inte behöva läsa eller jobba. Även om jag inte satt mig ned och tagit en paus, andats ut. Det känns som att jag kommit ikapp litegrann. Jag har fortfarande känslor jag måste ta tag i, som jag snart inte orkar bära inom mig, men jag försöker tränga bort dem så gott det går. Och idag har det gått bra. Ännu en dag avslutad utan att jag brytit ihop.
-
Powerwalk en timme innan frukost, precis som jag vill. Besök hos sjukgymnast följt av några ärenden på stan. Efter det packade jag en väska och gick till en gräsplätt, lade mig på en filt och läste i en bok i över en timme. Det var första gången den här sommaren jag låg i solen och tillät mig att vara ledig.
Det här tänkte jag då:
Jag vill bli hälsosam. Jag vill bli en hälsoguru, en gudinna av välmående. Jag vill bli näringsexpert. Jag vill inte bara veta hur många kalorier jag ger min kropp, jag vill veta varenda gram fett, varendra gram protein, och kolhydrat. Jag vill leva i symbios till min själ. Välbefinnande. Må bra utifrån och in. Leva i dagen. Jag vill ägna mig åt yoga och pilates. Andas. Bara vara fri.
-
Det tog en veckas ledighet att nå dit, och jag har faktiskt tyckt det har varit skönt att inte behöva läsa eller jobba. Även om jag inte satt mig ned och tagit en paus, andats ut. Det känns som att jag kommit ikapp litegrann. Jag har fortfarande känslor jag måste ta tag i, som jag snart inte orkar bära inom mig, men jag försöker tränga bort dem så gott det går. Och idag har det gått bra. Ännu en dag avslutad utan att jag brytit ihop.
Jag är tillbaka
Igår skrev jag min tenta, vilken gick jättebra och direkt efter kände jag att - nu, nu är jag tillbaka.
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Tanke
Imorse visade vågen min lägsta vikt hittills. Det är både glädjande och skrämmande. Sist jag vägde såhär lite var jag arton år och det var fyra år sedan. Sist jag vägde såhär lite var jag tre centimeter kortare. Jag har hela tiden sagt till min terapeut att ätstörning inte är mitt huvudproblem, men det är nära att det är det nu. Vill jag göra det till mitt huvudproblem? Nej. Nej det vill jag inte, men jag vill bli sedd, det är ingen som ser mig.
Det är min ensamhet som gjort det här, det är på grund av min ensamhet.
Som gör så ont.
Måste döva det med något.
Det är ensamhet relaterat till depression som håller på att leda till något mycket allvarligare.
Något allvarligare som jag förnekar. I mitt huvud ekar förnekelsen.
(Förnekelse, förnekelse)
Det är min ensamhet som gjort det här, det är på grund av min ensamhet.
Som gör så ont.
Måste döva det med något.
Det är ensamhet relaterat till depression som håller på att leda till något mycket allvarligare.
Något allvarligare som jag förnekar. I mitt huvud ekar förnekelsen.
(Förnekelse, förnekelse)
Du springer aldrig ifatt
Jag undrar om någon av dem kommer höra av sig till mig, nu under påsken när de är hemma. Om jag vågar höra av mig till dem, nej jag tror inte det. Men om jag skulle stöta på dem, kommer de se att jag mår dåligt? Kommer de se att jag gått ned i vikt? Och som min terapeut säger, kommer de bry sig? Jag har inte sett er sen i vintras. Kommer det att bli vi igen?
Förstår ni inte att jag är helt ensam?
Förstår ni inte att jag är helt ensam?
