Trött...
Jag försöker verkligen, det gör jag, men jag vet inte hur länge till jag ska orka. Det har varit såhär så länge nu och jag är rädd, rädd att det aldrig får ett slut. Jag är så trött och jag orkar inte mer. Jag kan inte ha det såhär mer, men jag vill inte bli inlagd, det går inte. Hur skulle det se ut när det inte är någon som vet hur jag mår.
-
Idag har jag försökt vara effettiv. Har påbörjat en garderobsrensning, men jag orkar inte fullfölja. Jag orkar inte fullfölja någonting längre. Allt är en kamp. Allt jag gör är en kamp. Varje dag, att bara vara upprätt, är en kamp.
Jag gör allt jag kan för att springa ifrån, tränga undan, men det kommer alltid ikapp.
Jag är ledsen. Och jag är så beskviken på mig själv.
Orkar inte.
du kan inte springa ifrån problemen hur länge som helst tro mig. jag vll inte verka elak på något sätt men så du beskriver är nästan så jag kände innan jag fick hjälp. för mig var det en lättnad när jag fick hjälp och alla fick reda på mina problem 8samtidigt som jag hatade det på något sätt). men mest var de faktiskt en lättnad, plötsligt släppte allt kontroll, folk såg vad jag åt, att jag inte tränade osv. kan du inte gå till en kurator eller liknande till o börja med?<3 du vill ju det här och tro mig de kan bli bra<3
Skönt att tentan kändes bra iaf :)
Hur mår du idag? kraam på dig
precis de har vart din teknik länge nu så kanske är de på tiden att bryta mönster?
Oj men har du sånna krav på dig?:/ de mste kännas ganska jobbigt? har du tagit upp de med dina föräldrar någongång? det är mänskligt att inte lyckas varje gång glömn inte det<3
förstår att du inte vill läggas in, de vill nog ingen egentligen. Men samtidigt måste du ta hand om dig själv, utan att du mår bra kommer allt annat så småningom rasa. För mig var det inläggning eller stillasittande hemma somgällde. Jag kände nog lite som dig att vadå sjukskriven då missar jag skolan, träning, jobb osv. Jag ville verkligen inte men samtidigt när jag blev det så insgå jag efte rett tag att de va de bästa beslut jag tagit typ. Så tänk verkligen igenom, för jag känner såväl igen mig i dina tankar. Men tro mig de går inte under för att du missar ett år eller halvår. Massa kramar<3
