Jag är tillbaka
Igår skrev jag min tenta, vilken gick jättebra och direkt efter kände jag att - nu, nu är jag tillbaka.
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Jag vet inte längre
Jag har ont i magen hela tiden, jag är så väldigt trött. Kom iallafall ut på en 70 minuters promenad, men det känns för lite. Jag har ätit så mycket eftersom det är tentavecka. Över tusen både igår och idag, men jag märker ingen skillnad. Även om jag äter känner jag mig inte piggare. Jag klarade inte av en hel pluggdag, fick så ont.
Jag klarar inte av någonting.
Jag vet inte hur det blev såhär, jag kan inte sluta älta.
Jag mår inte alls bra, jag blir så ledsen.
Ska försöka somna nu innan tolv, det gör jag aldrig.
Godnatt.
Ingen tillåtelse
Helgen var jobbig, som den så ofta blir. Ensamheten blir så påtaglig.
Fredagen var ju bra, med syster. Det är synd bara att den slutade mindre bra. Det är synd att jag måste förstöra för mig själv, inte tillåta mig själv att må bra.
- "Det är du själv som styr över det"
- "Jag vet. Jag var tvungen att straffa mig"
Lördagen var illamående och ångest. Jobb hela kvällen, det var jobbigt, jag var gråtfärdig. Jag orkar inte längre, jag har svårt att se mig själv orka hela sommaren när en kväll gör mig så trött. Jag borde ha letat efter något annat, men samtidigt hade inte det gått heller. Jag måste ju jobba, det måste jag. Jag får försöka stå ut hela sommaren, men jag vill inte för jag vet hur jobbigt det blir. Slitjobb. Jag märker också att jag är mer ätstörd...
Söndag var ett tungt svart moln. Som kväver mig. Jag var ligkiltig, så himla trött och ensam. Om det ska fortsätta såhär så vill jag inte. Jag vill inte mer. Helgerna blir så jobbiga, varför ska det vara så? Strukturen försvinner och ensamheten och alla ältandetankar sköljer över mig. Jag spyr bara på helgerna också. Skönt att dagen började med ett samtal, jag behöver henne verkligen. Det är jag så tacksam för. Jag ska försöka nu att göra det bästa av den här dagen. Har redan ätit en stor frukost, vilket bar emot, men jag gjorde det. Jag måste för att orkar plugga, nio timmar frammåt nu.
Fredagen var ju bra, med syster. Det är synd bara att den slutade mindre bra. Det är synd att jag måste förstöra för mig själv, inte tillåta mig själv att må bra.
- "Det är du själv som styr över det"
- "Jag vet. Jag var tvungen att straffa mig"
Lördagen var illamående och ångest. Jobb hela kvällen, det var jobbigt, jag var gråtfärdig. Jag orkar inte längre, jag har svårt att se mig själv orka hela sommaren när en kväll gör mig så trött. Jag borde ha letat efter något annat, men samtidigt hade inte det gått heller. Jag måste ju jobba, det måste jag. Jag får försöka stå ut hela sommaren, men jag vill inte för jag vet hur jobbigt det blir. Slitjobb. Jag märker också att jag är mer ätstörd...
Söndag var ett tungt svart moln. Som kväver mig. Jag var ligkiltig, så himla trött och ensam. Om det ska fortsätta såhär så vill jag inte. Jag vill inte mer. Helgerna blir så jobbiga, varför ska det vara så? Strukturen försvinner och ensamheten och alla ältandetankar sköljer över mig. Jag spyr bara på helgerna också. Skönt att dagen började med ett samtal, jag behöver henne verkligen. Det är jag så tacksam för. Jag ska försöka nu att göra det bästa av den här dagen. Har redan ätit en stor frukost, vilket bar emot, men jag gjorde det. Jag måste för att orkar plugga, nio timmar frammåt nu.
