Jag är tillbaka
Igår skrev jag min tenta, vilken gick jättebra och direkt efter kände jag att - nu, nu är jag tillbaka.
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Jag bytte om till träningskläderna och gick ut, en ordentlig pw på två timmar. Jag har fått höra att jag inte får gå mer än tio minuter, men det lyssnar jag inte på. Jag tänker: ingen ska få ta mina promenader ifrån mig, ingen.
En glädje inom mig. En glädje, en falsk lycka, för nu vet jag. Jag vet och jag känner det. Nu behöver jag inte tvinga i mig mat. Tugga när jag inte vill, svälja när jag inte vill. Nu kan jag få gå, gå som jag vill.
- "Jag mår bra av att gå"
- "Ja du mår bra för du lyder ditt tvång"
Jag kommer in och sätter mig i soffan. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Ensamheten slår emot så hårt. Jag går ut igen. En pw på en timme. Jag börjar halta, får så ont i vänster benhinna, men jag slutar inte, jag kan inte sluta, jag måste gå klart som jag bestämt. När jag kommer in sätter jag mig direkt på träningscykeln, och cyklar två timmar som jag bestämt. Det var så skönt. Jag behövde det här tänkte jag.
Ett träningspass på fem timmar, inom loppet av sex timmar.
Ja. Det är ett tvång. Det är ett tvång och det är ett straff för jag förtjänar inget annat.
Fem straffträningstimmar (samtidigt som jag tappar i vikt). Fem timmar för att rensa tankarna.
...
Jag åt frukost och lunch innan tentan, och naturgodis i 'träningspausen'. Jag tycker det är mycket, men det än ändå inte såpass mycket att det når upp till basalmetabolismen. En basalmetabolism som jag räknar till minst 1300 kalorier. Jag kom inte upp i det. Med mina träningstimmar förbrände jag 2200 kalorier. Jag gick därmed minus över 2200 kalorier eftersom jag inte intog tillräckligt för att uppnå basalmetabolismen.
Frågan är: gjorde det mig gladare? Gör det mig gladare att jag går minus > 2200 kalorier?
Svaret är: nej. Nej det gör mig inte gladare. Men det värsta är att jag kommer göra exakt samma sak idag.
(Till vilken nytta?)
Kommentarer
Postat av: Josefina
Kram på dig också! Kämpa emot tvången
Postat av: ch
bra där! får väl stoppa lite musli i fil på mornarna... vet att jag får sånt enormt sug av kolisar om jag inte äter nån alls. kul att du hitta min blogg. kämpa på! kram!
Trackback
