seethefeeling

Jag känner mig faktiskt hoppfull nu. Fin känsla.

-
Jag har precis kommit hem igen från samtal hos min terapeut. Ett bra samtal.
Det är som att jag kommit till en insikt - hur jag inte kan ha det såhär. Det är verkligen inte värt det. Svält, kompensation för allt man äter, ångest. Det är inte värt det - så varför straffa sig själv?

-
Jag insåg det igår när jag var hemma hos min familj. Efter maten (jag åt vegetariskt och grönsaker...) tittade vi i min och mina systrars gamla BVC-journaler. Där mamma fortsatt och fyllt i längd och vikt på oss varje halvår ungefär fram tills vi växt färdigt. Det kom upp för mig att sist jag vägde såhär lite var jag 16 år. Jag är idag 22. Sist jag vägde såhär lite var jag 4 cm kortare. Och då hade jag komplex för hur smal jag var.
-
Jag minns högstadietiden. Mitt BMI låg på 16, helt naturligt för mig. Men jag tyckte inte om det. Jag åt praktiskt taget grädde för att försöka gå upp i vikt. Jag kunde inte hitta jeans. När jag köpte jeans passade de mig inte förrän senare i gymnasiet, när mitt BMI nått 18-19. Jag var fortfarande smal, men jag var inte spinkig.
Jag såg bilder igår från en sommar när jag var 17 år. Jag var så fin då - jag var skitsnygg! Kroppen tog form, jag såg inte ut att blåsa omkull på handbollsplanen - jag var stark. Jag vägde mer då än vad jag väger nu, men jag var fortfarande 1 cm kortare än idag, dvs. jag hade där ett högre BMI.
-
Jag tänkte ganska mycket på det här igårkväll. Det BMI jag har nu motsvarar det BMI jag hade när jag var 15 år. Det känns sjukt - eftersom jag var så smal då - och inte ser att jag är så smal nu. Skillnaden är att då var jag frisk, och nu är jag sjuk. Jag måste inse att jag är sjuk. Inte förneka det. Jag är sjuk, men jag ska inte bli sjukare.
Jag ska vända det här nu!


SNÄLLA, kom ihåg det här: 

Vad det än må vara som man varit utsatt för - det är inte värt det!
Låt det inte gå så långt så att du drabbas av en ätstörning.