Nya intryck
Hej!
Jag tänkte bara ge en liten uppdatering. Den senaste tiden har tillägnats plugg och sista tentan har skrivits. Det gick bättre än förväntat! Jag följde med ut och åt med de jag läste kemin med (inte mina kursare) på kvällen och det var trevligt. Jag blir så tacksam på ett sett när jag blir så väl mottagen. Jag har insett mer och mer att jag inte blivit behandlad bra tidigare...
Igår inleddes ett nytt jobb. Jag kommer att jobba kvar på restaurangen så mycket som jag vill, men nu har jag börjat jobba på sjukhuset. Jag var extremt nervös, spänd, förväntansfull och livrädd. Det har känts bra ändå, vi är fler som är nya så det är skönt. Det kommer bli mycket jobb framöver men det är bra, jag kommer lära mig så mycket! Och jag kommer inte kunna gå djupare i min "ätstörning". (Nu tror jag knappt att jag har ätstörning längre, trots att jag gick ned lite till i vikt, för jag åt hela fem gånger idag.)
...
Det här blev ett lite positivare "inte då djupt" inlägg. Bara en liten hint om vad jag haft för mig senaste tiden, fullt upp med andra ord!
Jag var helt förstörd i söndags. Jätteledsen och nere. Så hemskt när man får sådana dippar. Men efter det kan det iallafall bara bli bättre. Just nu känner jag mig lite bättre, är så illa tvungen, det kommer förväntas mycket av mig den här sommaren. Och jag ska bara orka med. Det ska bli bra, det ska bli bra.
Stoooooooor kram till er alla.
Jag har tänkt att jag ska starta en ny blogg också. En öppen. Dock inte så öppen om "ätstörningen", men med foto, vad jag gör, lite texter kanske osv. Ska bara landra lite i det här först.
Återblick - status - framåtblick
Det var verkligen länge sedan jag skrev.
Jag har inte orkat, inte haft tid, inte känt mig motiverad att skriva. Men jag, jag vill skriva egentligen. Jag har också funderat över vad jag ska göra med den här sidan, då den känns väldigt "opersonlig". Jag har haft i tankarna om jag ska ha en mer "öppen" sida, med bilder, texter i klartext - terapeutisk återkoppling osv. I och med att jag inte är direkt öppen i mitt privatliv, inte erkänner min ätstörning, inte återspeglar min (o)hälsa låter jag sidan vara kvar som den är. Åtminstone i nuläget.
Återblick
Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag har varit mycket trött och nedstämd. Det blev mycket med uppsatsen, dygnet runt sista veckan. Den tog mycket kraft, har inte orkat något annat. Med maten har det sett ut som tidigare. Det är svårt att förändra, men jag balanserar det väl. Jag lever hela tiden på gränsen. Bägaren är så full, men det rinner aldrig över helt, bara litegrann. På något vis får jag ihop det ändå.
Jag var faktiskt på väg att bli lite piggare, kände mig mindre nedstämd och lite gladare. Sedan blev jag handikappad utav tandvärk och var till och med på väg till operation (!), innan det fastställdes att det var en annan tand smärtan kom ifrån. Jag har nog aldrig haft så ont. Smärtan strålade ut i nerven och jag trodde jag skulle svimma emallanåt. Full dosering värktabletter gav ingen effekt (endast förstoppning), men is lindrade när det var som värst. Jag gick upp ett och ett halvt kilo (troligen pga förstoppningen) och accepterade det ganska väl. Kände mig piggare igen när smärtan var borta.
Ett plus är att jag har spytt betydligt mindre senaste tiden. Jag har passerat "enveckaströskeln" och har bestämt mig för att aldrig mer, aldrig mer, inte under några omständigheter igen, spy. Vilket egentligen inte är det största problemet. Det är ju att jag inte ger min kropp tillräckligt med näring.
Status
Ett och halvt kilo upp är nu åter två kilo ned och tillbaka på min "normala" vikt. Jag har känt mig piggare, men just idag är jag förskräckligt trött. Och ännu tröttare blev jag efter min frukost (som intogs 13.30 som svar på min oförmögenhet att ta mig upp ur sängen). Jag kände att det skulle vara lätt att spy, för att straffa mig själv att jag inte steg upp tidigare, men jag stod emot. Jag måste visa att jag klarar det.
Framåtblick
Jag har en tenta kvar, i kemi som jag läser nu, innan jag får gå på sommarlov. Det är svårt och jag har inte kommit igång med pluggandet som jag bör. Ett sommarlov som inte innebär så mycket lov utan helt plötsligt tre arbeten! Jag har fått en heltidstjänst på sjukhuset, och det ser jag fram emot. Verkligen! Samtidigt som jag är rädd. Jag har en avdelning som jag tillåtit får ringa mig vid behov, det blev jag riktigt glad över, för där har jag gjort praktik. Sedan har jag kvar det vanliga restaurangjobbet, men det kommer i sista hand. Kanske ett pass i veckan. Efter sommaren väntar min sista termin innan jag är färdig. Även det med skräckblandad förtjusning. Jag är rädd, men mest rädd är jag nog över när ätstörningen ska ge sig? (Jag tycker fortfarande det är svårt att skriva ätstörning, precis när jag accepterat att jag har en ätstörning, fick jag höra att jag skulle ha anorexia. Jag håller mig dock till att skriva "ätstörningen". Tycker själv inte att jag uppfyller kraven för anorexia.)
Har tänkt mycket på er därute. Jag läser era bloggar, men när jag inte skrivit själv har jag inte heller kommenterat... Följer en del urav er på instagram! Finns där för er som vill veta hur jag ser ut osv. Bara att fråga ;)
STOOOOR KRAM
Snart
Skriver snart igen, när jag orkar och har tid.
Kram så länge
Länge sedan igen
Jag ska snart skriva igen.
Jag ska samla kraft och ta tag i mig själv,
innan jag faller djupare och djupare ned.
I det här mörka hålet.
Skriver om hur maten går nästa gång. Snart igen.
Det har inte gått
Hej.
Det var länge sedan jag skrev. Jag har inte haft det så bra.
Baljan rann över när jag för några dagar sedan fick reda på en sak som gör mig så arg, så arg. Rasande. Det är inget jag kan skriva här dock. Men det får mig att inte vilja vara en del av den här världen längre.
-
Jag har frusit hela dagen idag. Så jag hackat tänder. Sitter och värmer mig med varm oboy nu, men kan inte dricka mer. Då kommer jag att spy, och det har jag redan gjort idag, så jag värmer bara händerna. Tänker att jag skulle ha druckit grönt te som vanligt istället. Känns som att jag borde gå och spy. Ska inte! :(
Promenad
Idag har jag haft en förhållandevis bättre dag, och imorgon ska bli ännu bättre.
Inställning och Motivation.
Jag tror att jag upplever den här dagen som bättre, mycket tack vare att jag kom ut på en promenad. Det var så skönt! Jag har inte tagit mig ut på en lägre promenerat på över en vecka. Jag mår bra av att promenera, det får mig att lämna allt, det är som terapi. Jag ska försöka ta mig ut imorgon igen. Jag har redan bestämt att jag ska vara ledig, låta alla måsten vila, och bara vara. Låta det få bli en bra dag.
Nu, helig tid! Desperate.
Trött...
Jag försöker verkligen, det gör jag, men jag vet inte hur länge till jag ska orka. Det har varit såhär så länge nu och jag är rädd, rädd att det aldrig får ett slut. Jag är så trött och jag orkar inte mer. Jag kan inte ha det såhär mer, men jag vill inte bli inlagd, det går inte. Hur skulle det se ut när det inte är någon som vet hur jag mår.
-
Idag har jag försökt vara effettiv. Har påbörjat en garderobsrensning, men jag orkar inte fullfölja. Jag orkar inte fullfölja någonting längre. Allt är en kamp. Allt jag gör är en kamp. Varje dag, att bara vara upprätt, är en kamp.
Jag gör allt jag kan för att springa ifrån, tränga undan, men det kommer alltid ikapp.
Jag är ledsen. Och jag är så beskviken på mig själv.
Orkar inte.
Intalar mig själv
-
Min dag har precis kommit igång. Och det - när jag har massor att göra! Uppsatsen som alltid finns med, tentaplugg, och hp-plugg. Det sistnämnda är dock en bristvara. Samma visa varje gång. Men jag hinner. Jag är bara 22. Jag ska gå klart den här utbildningen först. Klar om mindre än ett år!
Jag var som död imorse, snoozade två timmar. Haha, men jag antar att kroppen behövde det, efter några dagar med för-få-timmars-sömn. Har precis anlänt till bibblan, intagit en kopp kaffe (första och sista, måste vara snäll mot min stackars känsliga mage), och är nu reda att plugga några timmar framöver.
Koncentration. Motivation. Koncentration. Fokus. Motivation. Koncentration osv.
Ett steg bakåt, ett steg framåt
Varje gång jag gör något dåligt kompenserar jag det med att göra något bra,
och varje gång jag gör något bra betalar jag tillbaka med att göra något dåligt.
Hela tiden den här väl uträknande - balanserade destruktiviteten som gör att jag inte kommer någon vart.
Om jag spyr, försöker jag i nästa mål eller nästa dag vara snällare mot min mage.
Om jag äter, är jag på språng hela dagen(-ar) och tillåter inte kroppen att bygga upp energiförrådet.
-
Dagen kan ses som exempel: Jag hade inte spytt på sex dagar, vilket är ovanligt. Intervallen brukar komma tätare. Men jag var rädd, och var tvungen att bevisa för mitt stöd att jag klarar att vända det själv. Jag visste inners inne, jag hade redan bestämt mig, att det inte skulle få gå längre än en vecka. Så jag spydde idag. Jag valde målet som är lättast. Yoghurten. Direkt på morgonen så var det gjort. Jag ville inte. Jag stod i badrummet och kände hur jag inte ville, men bara några gånger till, sen ska jag sluta. Jag kände mig tvingad. Jag vet att jag styr över det själv. "Det är du som bestämmer nu". Jag vet.
Jag vet det så väl.
Jag vet bara inte hur jag ska sluta.
Rädslan över vad som händer om jag slutar är större än rädslan av vad som händer om jag inte slutar...
Vad dumt, vad himla urdumt. Det säger en hel del egentligen, och det gör mig ledsen.
-
Nej. Jag har inte tid att bli ledsen nu.
Råplugg hela veckan - är lika med - möjligheten att tränga undan. Igen och igen och igen.
Bättre idag
Jag har flytt problemen idag. Flyr och tränger undan. Det är en kortsiktig lösning, men jag är ändå glad att jag kan ta till den ibland. Har fått en del gjort i uppsatsarbetet följt av lite shopping på kvällskvisten. Matmässigt - så har jag inga hungerkänslor överhuvudtaget - men för att jag lovade mitt stöd att äta har jag också gjort det. Frukost, lunch: halv portion soppa, och kvällsmacka. Jag har också undvikit kompensatoriskt beteende som inte är snällt mot magen...
Jag sitter i skrivande stund med min trogne kopp kamomillte. Det är något som jag försöker att dricka varje kväll, då jag har lätt för att få ont i magen, och det sägs ha en lugnande effekt.
Godnatt till Er <3
Om det finns ett slut
Jag är så trött på tröttheten. Trött på att hela tiden vara trött.
-
Den här dagen började inte bra. Nu är jag helt utmattad som följd.
Orkar inte skriva mer än så.
Tankar, som jag inte vågar tro på
Igår hade jag ett jobbigt, med nödvändigt samtal med min terapeut, mitt största stöd! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Önskar att någon i min omgivning skulle bry sig lika mycket som hon.
-
Idag har jag dock varit på lite bättre humör. Jag sov uselt inatt, helt otroligt dåligt. Det trots att jag tar tablett varje kväll för det. Men det kan bli så ibland, om det det tar för lång tid jag lägger mig efter svald tablett - blir effekten nästan den motsatta, eller jag är fortfarande trött, men tankarna springer så fort att det inte går att somna. Jag ska inte göra samma misstag ikväll.
Anledningen till det något bättre humöret idag var attt vågen visade ny lägsta vikt. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt, men övervägande bra faktiskt. Det bevisar att jag har mycket att jobba med, och att jag trasslat in mig i det här ordentligt. Hur kunde det bli så här? Ältandet kommer smygande. Jag måste nog börja lägga förnekandet åt sidan, inse att jag har en ätstörning. Har jag verkligen det? Om jag någon gång ska bli bättre i mitt mående, i min depression, om jag någon gång ska kunna 'bara vara' utan ångest eller negativa tankar, om jag någon gång ska få må bra, måste jag börja behandla mig själv bättre. Se att jag är värd det.
Jag är också värd någonting.
Det är bara så svårt... Idag har jag iallafall lovat mitt stöd att undvika att spy den här veckan, och äta lunch varje dag, utöver frukost och kvällsmat. Tre mål mat om dagen. Jag måste ju börja någonstans - undvika att dras med ännu djupare i den här nedåtgående spiralen - vända på det, för "det går inte längre".
(Det värsta är att jag tror inte ens på det här själv... Och då är ju meningen med att försöka obefintlig?)
Förlåt för att jag är så negativ.
Tack för söta kommentarer, det värmer <3
Orkar inte
Jag saknar mig själv, saknar, saknar, saknar. Jag saknar hur jag såg ut, jag saknar hur jag var, hur det såg ut runtomkring mig. Jag förstår inte hur det har blivit såhär, ältar det, och tränger undan. Jag tror inte att kommer tillbaka dit, jag ser det inte, jag har inget hopp. Blir så ledsen, jag har förstört mig själv, och inte har jag varit snäll mot min mage idag heller... Vill bara sova, försvinna bort. Vila, somna in. Lämna.
Ett bättre försök och illamående
-
Igår var en mindre bra dag. Jag satt på biblioteket, men klarade inte av att sitta kvar så länge som jag önskat. Ett våg av illamående drog över mig, som kulminerade. Jag kände mig så otroligt matt och svag. Jag har insett hur mycket muskler jag tappat och hur svag jag är i kroppen. Det gör mig ledsen, jag som brukade vara så stark. Det skapar en sorts panik inom mig. Vad har jag gjort mot mig själv egentligen? Varför? Kommer jag någonsin tillbaka? Efter ett telefonsamtal med min terapeut insåg jag att jag behövde äta. Jag behöver förändra mitt beteende. Jag lagade mat - hemma på spisen - vilken inte blivit använd på bra länge. Jag värmde egentligen bara grönsaksgryta som jag fått med hemifrån föräldrarna, men jag gjorde råris till! 0,5 dl, vilket motsvarar en portion på paketet. Lade upp nästan allt på tallriken, tillsammans med rucola och groddar. Det såg riktigt fint ut. Och riktigt mycket. Det var konstigt, att äta hemma. Jag märkte hur jag undvek att få ris på gaffeln, så jag avslutade med att ta två stora 'slevar' med ris. Jag blev mätt, och som vanligt när jag blir mätt kändes det inte bra. Det lockade att gå och spy, men vad vore meningen med det? Jag kämpade emot. Trots att maten praktiskt taget var på väg upp av sig själv. Det i kombination med illamående var som bäddat för ett besök på toaletten. För att bli av med tankarna tog jag en promenad. En form av kompensering även det, men en mer hälsosam komensering än kräkning - och dessutom är promenader även terapi för mig. Det var en renodlad promenad, i lagomt tempo, och inte en powerwalk som det annars alltid blir när jag är ute och går, ett annat tvång ätstörningen givit som komplikation.
Det kändes bättre efteråt, och ångesten försvann faktiskt. Illamåendet höll i sig, men avtog något.
Jag undrar faktiskt hur min mage mår egentligen, med tanke på hur jag behandlar den. Jag ska försöka vara snällare mot min mage, och mot mig själv. Avleda destruktiva tankar. Göra det bästa av varje situation.
